Kort i omlopp i Polen under tiden det begav sig, visandes ritualmordet på Agnes Hruza, 19. En jude, Leopold Hilsner, befanns skyldig till detta brott. Hilsner inkluderade två andra judar, Wasserman och Erbman. (1899)

 

 

Mitt Irrelevanta Försvar

varandes Betraktelser bakom galler och ute

om Judiska Ritualmord

 

av ARNOLD S. LEESE

 

Originaltitel: My Irrelevant Defence

being Meditations Inside Gaol and Out

On Jewish Ritual Murder

 

Dedicerad utan tillåtelse till

Mr. OLIVER LOCKER-LAMPSON, M.P.,

OCH

Hon. Mr. JUSTICE GREAVES-LORD.

 

LONDON:

The I.F.L. Printing & Publishing Co.,

30, Craven Street, W.C.2.

––

1938.

 

"Själ hade de ingen, eller anor;

"eller förstånd, eller ledare,

"eller fartyg, eller bokstäver,

"eller minsta skymt av Gud."

 

Brittiska Eddan

 

-

 

"Ni har djävulen till fader, och ni vill göra vad er fader önskar. Han har varit en mördare från första början" ––

 

Johannesevangeliet 8:44

 

-

 

"För att beröva de politiska förbrytelserna deras gloria av mod och dygd, skola vi placera dem på de anklagades bänk i bredd med förövare av stöld, mord och alla slags vedervärdiga och simpla förbrytelser. Då kommer den allmänna meningen att se ned på detta slags förbrytelser på samma sätt som på varje annan samt skänka dem samma förakt." –– Protokoll 19, Sion Vises Protokoll.

 

-

 

"Om jag dödar en råtta med en pinne och har honom i ett hörn är jag inte förargad om han försöker att bita mig och skriker och snattrar i raseri. Mitt jobb är, inte att bli arg, utan att behålla lugnet, att se till mitt fotarbete och att fortsätta att slå honom där det kommer att göra mest nytta." ––

A. S. Leese, talandes vid mottagandet, 17:e feb., 1937,

efter sin återkomst från fängelset.

 

INDEX

 

INTRODUKTION

KAPITEL I - MÄNSKLIGT OFFER EN SEMITISK TRADITION

KAPITEL II - DEN RASLIGA DRIFTEN

KAPITEL III - MÄNSKLIGT OFFER OCH DEN JUDISKA RELIGIONEN

KAPITEL IV - MOTIVET OCH NATUREN AV JUDISKA RITUALMORD

KAPITEL V - "EN RELIK FRÅN DAGARNA AV TROLLDOM OCH SVARTKONST" 

KAPITEL VI - "DET KAN INTE SKE NU" 

KAPITEL VII - JUDISKA RITUALMORD I ENGLAND FÖRE UTDRIVANDET 1290

KAPITEL VIII - VÄLDOKUMENTERADE FALL I TIDIGA OCH MEDELTIDA TIDER, 1171 TILL 1510

KAPITEL IX - VÄLDOKUMENTERADE FALL UNDER 1600-TALET OCH 1700-TALET

KAPITEL X - VÄLDOKUMENTERADE FALL UNDER 1800-TALET

KAPITEL XI - VÄLDOKUMENTERADE FALL UNDER DET NUVARANDE ÅRHUNDRADET

KAPITEL XII - DET JUDISKA FÖRSVARET

KAPITEL XIII - BEVIS AV KONVERTERADE JUDAR

KAPITEL XIV - FALL BEKRÄFTADE AV KONSTITUTIONELL MYNDIGHET

KAPITEL XV - DEN KATOLSKA KYRKANS ATTITYD GENTEMOT JUDISKA RITUALMORD 

KAPITEL XVI - DEN PROTESTANTISKA KYRKANS ATTITYD

KAPITEL XVII - ANDRA FALL VÄRDA TILLTRO

KAPITEL XVIII - TVÅ EGENDOMLIGA HÄNDELSER

KAPITEL XIX - VAD AV DETTA?

KAPITEL XX - IRRELEVANTA TANKAR

BIBLIOGRAFI AV ARBETEN SOM STÖDJER BLODANKLAGELSEN

 

-

 

INTRODUKTION

 

Den 15:e juli 1936 frågade Mr. Oliver Locker-Lampson, M.P., en barndomsvän till familjen Rothschild, i Underhuset huruvida Justitiekanslern avsedde att ta sig an rättsliga domstolsförhandlingar mot författarna eller publicisterna av The Fascist, julinumret av tidningen innehållandes anklagelser mot judarna om praktiserandet av ritualmord. Justitiekanslern svarade att frågan var under beaktande.

 

Som ett slutgiltigt resultat av detta "beaktande" dömdes jag till sex månaders fångenskap bland kriminella den 21:a september 1936, Domaren i fallet varandes en 31:a Gradens Frimurare av Skotsk Rit. Men det är viktigt att notera att fällandet var förvärvat inte enbart på ritualmordsfrågan, vilken inte var litad uppå av Åklagaren i syftet att tysta mig, utan på hela innehållet av julinumret av The Fascist, och speciellt på ord använda av mig med referens till schackrande av judar.

 

Under lagen om ärekränkning kunde inte sanningen i mina påståenden med referens till ritualmord användas som ett argument i mitt försvar; det var ansett tillräckligt under lagen att påståendena hade blivit skrivna, och att de "utsatte Hans Majestäts undersåtar av judisk tro för misstro, smädelse och bojkott" och på så vis medförde Offentlig Åverkan.

 

Jag kom till domstolen mycket väl förberedd, om sanningen i mina påståenden var prövade, att bestyrka påståendena jag hade gjort i The Fascist, och var också redo att begära att "Rex”, åklagaren, skulle frambringa från Riksarkivet vissa Close and Patent Rolls of the State i vilka judiska ritualmord är dokumenterat som ett etablerat fakta i detta land! Men jag förbjöds av Domaren att använda dessa rader till mitt försvar; det spelade ingen roll vem som än hade anklagat judar för ritualmord, eller hur ofta, eller vad historiska fakta bevisade, eller hur många fällande domar det hade varit under lämplig juridisk myndighet; således, då jag frågade Inspektör Kitchener, det enda vittnet som kom fram mot mig, "Då du tog dig an detta fall, var du under föreställningen att ritualmord var någonting från det förflutna?" och han svarade "Ja”, Domaren avbröt med förebråelsen "Sanningen av en ärekränkning är inget försvar, måste jag åter påpeka."

 

Justitiekanslern, igen, som agerade som Åklagande Rättsombud, avbröt en annan fråga av mig till samma vittne, med förebråelsen: "I mitt framförande, är det korrekt framlagt att den svarande i ingen mening är tillåten att påvisa sanningen av en upprorisk ärekränkning som ett rättfärdigande för att ha publicerat den." Domaren sade då, "Så är lagen som jag förstår den." Han gjorde det klart för mig att om jag skulle gå vidare på en sådan linje av försvar skulle det vara domstolstrots, som om "sanningen" av "ärekränkningen" var "irrelevant" i frågan om åtalet! Sådan är kanske lagen, men det är inte rättvisa!

 

Det sista som den Gömda Handen av Judiskt Frimureri ville ha var sanningen om ritualmord!

 

Sen jag kom ut från fängelse den 6:e februari, 1937, har jag, tills nyligen, varit för upptagen för att skriva i frågan om ritualmord; men finnandes att det finns, också bland anti-judiska arbetare, personer som, som aldrig har gjort utredningar i frågan själva, fortfarande tror att judiska ritualmord inte bara inte har existerat och inte existerar, utan är påhitt skapade av galna antijudiska fanatiker, och som sådana, presterade av mig, i min kampanj mot judarna, blir det nödvändigt för mig att ta steg för att försvara mitt eget rykte som en man av god tro genom att sammanställa och publicera denna bok.

 

Vad rättsprocessen hindrade mig från att göra i mitt eget försvar, gör jag nu på dessa sidor, och jag har ingen ängslan angående de slutsatser till vilka mina läsare kommer fram till i frågan.

 

Föremålet med ritualmord har alltid varit det att den Judiska Penga Makten, vilken kontrollerar detta land liksom de flesta andra, har tagit alla möjliga steg för att tysta ned. Orsaken är att ritualmord var dynamiten som slutligen blåste juden ut ur England 1290, ut ur Spanien 1492, och ut ur Tyskland i vår tid. Judarna vet det; och jag vet det också!

 

Men det finns ingen brittisk lag, och inget elfte budord, som gör ritualmord av judar till ett förbjudet ämne i detta land. Sir Richard Burtons bok om det var publicerad kort efter hans död mot slutet av det senaste århundradet; Stracks bok, försvarandes judarna mot anklagelsen, var översatt och publicerad i England 1909; medan juden, C. Roth, publicerade sin Ritual Murder Libel and the Jew 1935. I Frankrike, som i Tyskland, är det fritt att tala om saken.

 

Jag bestrider och utmanar den Judiska Frimurar Makten, som styr detta land, genom att publicera följande arbete 1938, inte bara i mitt eget försvar, utan i offentlighetens intresse att slå ner attacken på yttrandefriheten som kvickt uppstår var än någon kritik av förflutet eller nutida uppförande av judar är berört, en attack som understöds för dess framgång uppå det löjliga uttalandet att ett brott av freden är troligt om sanningen om dem är talad! Jag gör så därför att judarna inte skall undkomma enkelt genom makten av pengar och frimureri från att bära bördan av en anklagelse vilken, i min åsikt, har blivit bevisad mot vissa av dem genom tiderna. Min avsikt är, och har alltid varit, trots vad min Frimurar Domare hade att säga om saken, att förändra "frågan om ett Tillstånd upprättat”, nämligen statusen av judarna i detta land i likställdhet med britter, ett tillstånd vilket är farlig för vår civilisation, och att upplysa offentligheten om deras sanna natur som varelser besittandes instinkter fullkomligt oförenliga med våra egna, så att de kan bli flyttade, lagligt och fredligt, till ett Nationellt Hem i vilket de kommer att vara tvungna att leva tillsammans. I detta mål, håller jag äran med den störste av engelska kungar, Edvard I, som förvisade judarna från dessa stränder 1290.

 

Vidmakthållandet av yttrandefriheten kräver att judiska ritualmord skall vara ett föremål för öppen diskussion, som Sati och Thagger och offringarna i Aztekernas Mexiko, vilka alla var ritualmord som, likt den judiska varianten, skulle praktiseras idag om inte ariern hade ingripit och förhindrat dem. Om världen tycker att jag inte har, i denna bok, bevisat mitt fall, låt dem skratta! Jag kan ta det! Men kan judarna? Jewish Chronicle (25:e september, 1936) beklagade sig efter att min rättegång var över att det inte hade blivit tillfälle för judarna att motbevisa anklagelsen om ritualmord. Nå, de har ett nu!

 

ARNOLD LEESE.

 

1:a Mars, 1938.

 

 

 

 

I sammanställandet av detta arbete har jag erhållit den mest värdefulla assistans från vissa medlemmar av Imperial Fascist League, som inte begär någon tacksamhet för den hjälpen. Jag skulle vilja erkänna motagandet av den vägledning jag har erhållit i personliga brev från Mr. G., från Bristol, och från arbetet Le Crime Rituel chez les Juifs, av Mr. A. Monniot; också från artiklar rymda i Mr. A. Arcands nu nedlagda tidning, Le Miroir, i Montreal.

 

För en full redogörelse av rättegången om Arnold Leese 1936 på sex hopfantiserade anklagelser om "ärekränkning" mot judarna, se The Fascist för september, 1936, och maj, 1937, Möjlig att erhålla från Imperial Fascist League, 30, Craven Street, W.C.2, för 3d. Fri post.

 

 

MITT IRRELEVANTA FÖRSVAR:

JUDISKA RITUALMORD.

 

 

KAPITEL I

 

MÄNSKLIGT OFFER EN SEMITISK TRADITION

 

DET är obestridligt att de gamla "Semiterna" manifesterade en säregen böjelse gentemot praktiserandet av blodiga offer till deras gudar.

 

Typisk är den judiska historien om Abraham erbjudandes att slakta med en kniv hans förstfödde, Isak, som ett offer till Jahve som hade beordrat honom att så göra. Mer typisk alltjämt är den Semitiska idén att hans gud skulle begära ett sådant mord att bli utfört. 

 

I Excavations at Gezer berättar R. A. S. Macalister för oss att kropparna av offrade unga barn var funna i alla semitiska skikt; detta arbete beskriver kvarlevorna av dessa offer av vilka bilder är visade.

 

Jesaja anklagar judarna med att de "brinner av brunst bland terebinterna, under alla grönskande träd, ni som slaktar era barn i ravinerna, djupt inne i klippornas skrevor" (Jesaja 57:5) [1]. Det finns många andra referenser i Gamla Testamentet till praktiserandet av offrandet av barn till Molok.

 

Rev. J. Kitto säger i Cyclopædia of Biblical Literature, 1895, "deras altare ångade av mänskligt blod från tiden av Abraham till sönderfallet av Rikena av Juda och Israel."

 

G. A. Dorsey skriver i Civilization (Hamish Hamilton): "Historiskt var deras tempel i Jerusalem, likt ett Hindu eller Aztektempel, ett blodbad –– ena offret efter det andra."

 

Jewish Encyclopædia (1904, Vol. VIII, sid. 653) säger: "Realiteten är, därför, nu generellt accepterad av kritiska lärda, att under de sista dagarna av kungariket var mänskliga offer erbjudna till JHVH [2] som Kung eller Rådgivare av Nationen och att Profeterna ogillade det ...."

 

Jesus i egen hög person talar till Fariséerna (Johannesevangeliet 8:44), anklagandes dem med att vara ärftliga mördare, en term som kan ha ingen annan betydelse än ritualmördare. "Ni har djävulen till fader, och ni vill göra vad er fader önskar. Han har varit en mördare från första början." Detta är i Boken i vilken "vittnen" är beedigade då de ger vittnesbörd mot "antisemiter" som exponerar morden av kristna barn av judar!

 

"Rabbinism var inget annat än ett utbredande av Fariseism, den fulla och svallande strömmen av korrupta doktriner, syner och praktiseringar, av vilka åarna rann upp till dagarna av Kristus och sträcker sig tillbaka till de av Esra tills de är försvunna i källan, den Religiösa Filosofin av en förfalskad Zoroastrism." (Rev. J. Kitto, Cyclopædia of Biblical Literature.)

 

Traditionens svans är således hel och leder till Rabbinism.

 

 

KAPITEL II

 

DEN RASLIGA DRIFTEN

 

VISSA personer säger att det är Talmud som gjorde juden till vad han är. Jag har en annan syn. Jag säger att det är juden som har gjort Talmud.

 

Jag tror att driften för mänskligt offer kommer inte genom religion utan genom ras; idén är, tror jag, en originell sådan, och kom till mig från observationen av en speciell ras, den känd som Armenoid eller Hitre Asiatisk ras, vilken jag anser har en bestämd instinkt gentemot sadism.

 

Det är, tror jag, det starka Armenoida eller Hitre Asiatiska draget vilket existerar i den Judiska Nationen uppå vilket vi har att lägga ansvaret för många otrevliga judiska drag och utövningar, bland dem ritualmord.

 

Judarna är en nation utan ett hem, inte en ras; de är en blandning av raser, och den rasliga beståndsdelen vilken är mest vanlig att bli funnen bland dem är den Armenoida, eller, som den ibland kallas, Hitre Asiatisk. De andra raserna vilka har bidragit mest till de judiska typerna, oavsett Ashkenaziska eller Sefardiska, är den Mongoloida, Negroida, Orientaliska och (Vit) Alpina.

 

Den Armenoida rasen verkar ha koncentrerats i Anatolien, där den råder inte bara i judar, utan i Armenier, och påverkar blodet av många "Turkar”, "Syrianer”, "Georgier" och också Kurder. Från detta asiatiska center har en verklig böldpest av Armenoidiskt blod spritts åt alla håll.

 

Norrut, i de tidiga århundradena efter Kristus., avancerade den genom det Khazariska Imperiet vilket blomstrade omkring 730 efter Kristus., den styrandes blivandes en konverterad jude och tvingar sitt folk att göra det samma. Söderut spred sig rasen över territorier av Arabien, Egypten, Sahara och södra Algeriet. Västerut har den förgiftat befolkningarna av Balkanstaterna och Grekland, Kreta, södra Italien, Sicilien och Spanien. Österut, har den drivit in

i Afghanistan och Punjab.

 

Genom den judiska nationen har den, som alla vet, förorenat så gott som varje land i världen.

 

Den Armenoida rasen har följande fysiska karaktärsdrag: Längd och kroppsbyggnad, medium; kort huvud från bak till fram, med en stor och fet näsa böjd nedåt framåt toppen. Läpparna är ganska framstående. Håret är svart och krusigt, huden är av mörk färg, och ögonen är svarta eller bruna. Det är ett utmärkande drag hos denna ras att kraniet går rakt upp baktill; med andra ord, Armenoiden har "inget bakhuvud." Det är också en tendens hos ögonbrynen att "mötas" över näsan. Hakan är vanligtvis klent utvecklad.

 

I lynnet är Armenoiden motsatsen till uppriktig. Han är ouppnåelig i låg slughet, som hans utpressande ofta betecknar. Han är duktig på affärer på grund av hans väderkorn för detaljerad knusslighet, och hans kunskap i de lägsta aspekterna av mänsklig natur. Han är inte vanligtvis begåvad med mycket mod, men avsiktlig grymhet är alltför ofta manifesterad i hans natur. Hämndlystnaden, och hysandet av hat mot vemhelst som opponerar sig mot honom, är mycket utmärkande i folk av den Armenoida typen.

 

Varje nation som rymmer en ansenlig proportion av folk av armenoid ras etablerar snart för sig själva ett rykte av grymhet, svekfullhet, oärlighet och en lycka i makt för maktens skull. Det är därför sådana nationer aldrig blomstrar under lång tid i deras eget territorium. De är inte tillåtna det av sina grannar.

 

Jag menar att det inte huvudsakligen är den judiska religionen som gör den Judiska Nationen hatad över hela världen; det är den stora mängden av armenoidiskt rasligt blod i deras ådror. Afghanen är precis lika grym, en armenoid muslim; Abessiniern precis lika förrädisk, en armenoid kristen; Armeniern precis lika elak, en annan armenoid kristen.

 

Ett kännetecken av religionerna som tilltalar armenoida folk (judar, muhammedaner och yazedis) är att invigningsceremonierna vanligtvis involverar någon sorts stympning, så som omskärelse. De religiösa lagarna styrandes slakten av djur för mat är formad och praktiserad utan beaktande för den onödiga smärta tillfogad på djuren av metoderna föreskrivna.

 

De gamla assyrierna var av Armenoid ras, och var beryktade för sin hänsynslösa grymhet.

 

Var än den Hitre Asiatiska eller Armenoida rasen råder, är där organiserade grymheter mot krigsfångar; i Afghanistan kom kvinnorna ut efter en strid för att söka efter skadade fiender på vilka de praktiserade hemska stympningar; i södra Algeriet, är där ett liknande praktiserande mot franska skadade, medan senare verksamheter i Abessinien bevisar att där är ett behov för samma sorts sak. Turkarna av Armenoid ras förefaller att frossa i kallblodig grymhet, medan bolsjevikjudarna i Ryssland, Ungern, Spanien och annorstädes har etablerat det tjugonde århundradet som varandes lika barbariskt som det tolfte . . . helt enkelt på grund av de rasliga instinkterna innehavda av importerade armenoider.

 

Enligt Jewish Encyclopædia, 1903, Vol. IV, sid. 99, då utförandes operationen av omskärelse på barn, tar en mohel (kirurg) "lite vin i sin mun och anbringar sina läppar mot delen involverad i operationen, och utövar insugning, efter vilket han utstöter blandningen av vin och blod till en behållare han är utrustad med."

 

Slår inte denna "religiösa rit" klart fast Armenoiden som någonting fundamentalt annorlunda än oss själva?

 

Allt är ras; det finns ingen annan sanning.

 

Det ariska sinnet begriper med svårigheter idén om att någon mänsklig ras kan ha en instinkt gentemot sadistiskt offer, för ariern har själv inte någon sådan instinkt. Engelsmannen förstår inte att Juden, Afghanen och Armeniern är annorlunda konstituerad än han själv, och det är hans egen goda natur vilken i stort har varit ansvarig för judefieringen av sinnet vilken han själv har förvärvat genom att låta judar kontrollera honom så länge.

 

Jag är övertygad om att det är till rasen snarare än till Talmud eller Kabbala som vi måste se före vi kan förstå driften till ritualmord och kärleken till tortyr vilken dyker upp i individer i alla länder in till vilka den Hitre Asiatiska eller Armenoida rasen har genomträngt.

 

KAPITEL III

 

MÄNSKLIGT OFFER OCH DEN JUDISKA RELIGIONEN

 

Jag är inte en studerande av Talmud. Jag har ingen intention av att bli någon. Av samma anledning kommer jag inte att bli någon studerande av Ockultism eller Avloppsledningar. Jag känner stanken och håller mig på avstånd.

 

Icke desto mindre, därför att försvarare av judarna använder en viss linje av argument i förnekandet att det aldrig har funnits någon sådan sak som ritualmord av kristna av judar, är jag förpliktigad att citera några få otvivelaktiga experter i frågan.

 

Detta "argument" är att den judiska religiösa lagen inte bara inte sanktionerar praktiserandet av ritualmord, utan förbjuder konsumtion av blod alltigenom. Det är ett argument som har blivit använt genom alla tider, och som andvänds nu, och som till och med har varit grunden för domen "Icke Skyldig”, i fall där judar har stått under åtal för ritualmord!

 

Det var argumentet använt av Sultanen i Turkiet då han, för pengamutor, utgav ett påbud (1840) sägandes att ritualmordanklagelserna mot judarna var förtal. (Beskrivet i senare kapitel mer ingående).

 

Men det är känt att det alltid har funnits två metoder av undervisning bland judarna: en Exoterisk, som öppet lärde ut Lagarna av Moses och de Rabbinska traditionerna; den andra Esoterisk, eller mysterier anförtrodda bara till vissa personer bundna till tystnad. Denna senare, den Esoteriska läran, är associerad med Ockultism och vad som är känt som Svartkonst, och den mystiska Kabbala är dess källa, för vissa riter och ceremonier är blod nödvändigt; och hemliga riter existerar som är kända bara av de få.

 

Även om de skrivna Judiska Lagarna inte sanktionerar praktiserandet  bevisar det inte att judar inte har begått Mord i överensstämmelse med någon ockult ritual. Låt en jude tala för oss här: ––

 

Bernard Lazare, en jude som var sagd (Jewish Encyclopædia, 1904, Vol. VII, sid. 650) att vara "utan några religiösa övertygelser”, skrev vad han själv beskrev som "en opartisk studie av historien och sociologin av judarna”, kallandes sin bok L'Antisemitisme; i 1934 års upplaga av denna, Vol. II, sid. 215, skriver han, efter att ha nämnt anklagelserna mot judarna för ritualmord:

 

"Till denna allmänna tro är bifogat misstankarna, ofta rättfärdigade, mot judarna lystna till fördolda utövningar. Faktiskt, under Medeltiden, var juden ansedd av folket att vara magikern par excellence; man finner mången formel av exorcism i Talmud, och de Talmudiska och Kabbalistiska förbannelserna är mycket komplicerade. Nu vet man tillståndet att blod alltid innehas i verksamheten av trolldom. I Kaldeisk magi hade det en mycket stor vikt.... Nu, är det mycket troligt, till och med säkert, att judiska svartkonstnärer måste ha offrat barn; härav ursprunget till legenden om ritualoffringar."

 

Det är väl känt, som kommer att visas i Kapitel VI, att ockulta ritualer existerar i vilka alla sorters hemska utövningar är utförda, och att de härrör från judiska Kabbala.

 

Hur löjligt är sen "argumentet" att därför att de Mosaiska Lagarna och Talmud inte förordar ritualmord, och även förbjuder användandet av blod, kan inte Isaac Abrahams vara skyldig till något slags ritualmord!

 

Ta ett likartat fall. Det Åttonde Budordet förbjuder stöld. Har du någon gång hört det sakförhållandet tas upp i försvaret av en kristen under åtal för ett sådant brott? Kan du föreställa dig den anklagades ombud argumentera att John Smith inte kunde ha stulit en plånbok från William Brown därför att den kristna religionen förbjuder en sådan sak? Och, kan du föreställa dig ett ombud komma undan med ett sådant argument? Men det är vad judarna ofta lyckats med att göra.

 

Så dumt är detta hysteriska ylande, "Våra lagar tillåter det inte”, att jag, som en vetenskaplig utredare, skulle vara villig att bevilja det som fakta, utan vidare utredning av de judiska lagarna, att ritualmord är oförenliga med dessa lagar. Jag skulle bevilja det därför att poängen är av ingen vikt alls till mitt fall mot juden. Om poängen var avgörande vilken skillnad gör den till domen av Trentoaffären, Damaskusaffären, eller till de listor av fall jag kommer att bringa framför er i senare kapitel?

 

En annan poäng. Är det troligt att vi skulle finna klar tillåtelse för ett sådant brott som ritualmord i de judiska lagarna? Varför, om en sådan sak var att bli funnen, dristar jag att säga att ingen jude skulle bli lämnad levande, så stor skulle den allmänna indignationen vara mot den judiska nationen. Vi borde behandla dem på exakt samma vis som Sir W. H. Sleeman behandlade Thaggerna, ritualmördarna i Indien, då han tog dem ur tillvaron som ärftliga kriminella under det senaste århundradet.

 

Dr. Erich Bischoff, den tyska huvudauktoriteten om judisk lag och religion, påstår sig ha lagt sitt finger på ett avsnitt auktoriserandes ritualmord i Thikunne Zohar (Edition Berdiwetsch, 88 b), en bok av kabbalistisk teosofi. Avsnittet lyder:

 

"Dessutom, där är en befallning angåendes dödandet av främlingar, som är som djur. Detta dödande måste bli gjort under lagliga metoder. Dessa som inte tillskriver sig själva till den Judiska religiösa lagen måste bli erbjudna som offer upp till en Högre Gud."

 

Dr. Bischoff kanske har rätt. Jag dristar mig ingen åsikt.

 

Icke desto mindre, de Judiska Lagarna säger oss någonting; utan något direkt sanktionerande av ritualmord, visar de oss utan någon som helst möjlighet till tvekan, att juden vanligtvis är i krig spirituellt med resten av mänskligheten, och uppå detta argument baserar jag mitt påstående att Judiska Lagar visar utförlig grund för den vetenskaplige utredaren att ta synen att det inte är något osannolikt i verkligheten av judiska ritualmord.

 

Jag kommer inte att ta samma linje som andra anti-judiska utredare har gjort i denna fråga; Jag kommer inte att citera några Mosaiska Lagar eller några talmudiska dogmer. Jag kommer endast att citera den store forskningsresanden och orientalisten, Sir Richard Burton, en britt som gjorde det till sin sak att noggrant studera Talmud och som dokumenterade sina slutsatser om förhållandena den avslöjade existerar mellan jude och Icke-jude. Jag citerar nu från hans The Jew, the Gypsy and El Islam, utgiven av W. H. Wilkins, och publicerad av Herr. Hutchinson 1898.

 

Sida 73. "Den viktigaste och mest betydelsefulla dogmen av modern judisk tro är att Ger, eller utbölingen, i verklighet alla dessa som inte tillhör deras religion, är oskäliga djur, ägandes inga fler rättigheter än fältets fauna."

 

Jag har länge vetat detta att vara Nyckeln av Internationell Politik; och det visar att vad som skulle vara Mord för en Arier bara är Slakt för en Talmudjude.

 

Sida 81. "Talmud förkunnar att det är två sorter av blod angenämt till Herren, viz: (1) det av Paschalmassakern; (2) det av omskärelse."

 

(Paschalmassakern är Påskoffringen.)

 

Jag antar att varje nation har Guden den förtjänar och beundrar. Vilken sorts folk är detta vilkas Gud finner blodet förvärvat från stympningar av mänskliga genitalier som "angenämt"?

 

Sir Richard Burton kommenterar:

 

Sida 115. "Uppenbarligen måste sådana grymma och oförsonliga läror som de uppräknade i föregående kapitel bära frukt i brott och illdåd."

 

Judiska Schulchan Aruch, vilken kodifierade lärorna av Talmud, går mycket längre i sanktionerandet av skamfulla utövningar mot icke-juden; Jag citerar det inte därför min avsikt är inte att väcka hämnd, utan att fastställa judarna som varandes ansvariga, antingen kollektivt eller individuellt, för ritualmord. Jag vill att icke-juden tar steg mot att förflytta judarna mitt ibland oss genom utdrivandet till ett Nationellt Hem av deras eget, och genom lagliga metoder.

 

Det finns god anledning att tro att det är sekten "Chassidim" till vilka de allra senaste judiska ritualmorden kan bli spårade; Chassidim är ibland betraktad att vara en modern sekt som uppstod i Polen bara under 1700-talet; men Jewish Encyclopædia (1905), Vol. IX, sid. 661, säger att Fariséerna ursprungligen var identiska med Chassidim; Chassidismen är fanatisk i viss mån, och genomdränkt i mystik.

 

 

KAPITEL IV

 

MOTIVET OCH NATUREN AV JUDISKA RITUALMORD

 

Motivet till ritualmord av kristna av judar är alldeles säkert hat. Det är samma motiv som Disraeli medgav att vara orsaken till revolutionära aktiviteter mot icke-judiska regeringar; för att använda hans ord (från Life of Lord George Bentinck, 1852): "Guds folk samarbetar med ateister; de mest skickliga elementen av ägande allierar sig med kommunister; den säregna och utvalda rasen rör handen av allt avskum och de låga kasterna av Europa; och allt detta därför att de önskar att förstöra den otacksamma Kristenhet vilken är skyldig dem till och med sitt namn, och vilkens tyranni de inte längre kan utstå."

 

Hat mot Kristendomen är en tradition bland judarna: just som hat mot England är en sorts perverterad religion bland en lågtstående klass av irländare. Det måste kommas ihåg att Hatets Hymn, vilken var belastad tyskarna under kriget, faktiskt var skriven av juden Lissauer. [3]

 

En av de principiella judiska festhögtiderna är Purim. Denna fest är en orgie i hat mot Haman, historien som står att finna i Esters Bok i Gamla Testamentet. Historien, vilken troligen är en myt, är att Xerxes, Kung av Persien, blev förälskad i en judinna, Ester, och gjorde henne till Drottning i stället för sin rättmätige hustru. Haman, Kungens statsråd, beklagade sig till honom angående uppförandet av judarna som, sade han, inte höll sig till lagarna, och erhöll från Kungen en order att slakta dem. Ester bönföll framför Kungen och övertalade uppå honom att kalla Haman till en bankett. Där övertalade Drottning Ester vidare uppå Kungen att skona judarna och hänga Haman på en galge iordningställd för avrättningen av hennes förmyndare. Istället för judarna att bli krossade, var deras fiender slaktade, inkluderat Hamans tio söner, som var hängda.

 

Denna fest är ofta firad genom ett uppvisande i frosseri, hänförelse, och förbannelser uppå minnet av Haman; och till denna dag, i London, bakar de judiska bagarna kakor i form av mänskliga öron vilka äts av judarna till denna dag, och är kallade "Hamans Öron”, avslöjandes än en gång det inneboende hat och barbari av juden mitt ibland oss.

 

De två principiella festhögtiderna associerade med ritualmord har varit (1) Purim, och (2) Judiska Påskhögtiden [4], den senare vid Påsk och den förra omkring en månad tidigare. Då ett ritualmord förekom vid Purim, var det vanligtvis det av en vuxen Kristen som var mördad för sitt blod; det är sagt att blodet var torkat och att pulvret blandades till triangulära kakor för att ätas; det är möjligt att det torkade blodet från ett Purimmord ibland har använts för den följande Judiska Påskhögtiden.

 

Då ett ritualmord begicks under den Judiska Påskhögtiden, var det vanligtvis det av ett barn under sju års ålder, ett så perfekt exemplar som möjligt, som inte bara var blödd vit, utan korsfäst, ibland omskuren och bekransad med törnbuskens taggar, torterad, slagen, stucken, och ibland avdagatagen genom att stickas i sidan i imitation av mordet på Kristus. Blodet taget från barnet var blandat antingen i pulvret eller annars i den Judiska Påskhögtidens bröd.

 

En annan festival under vilken det är trott att ritualmord ibland har blivit tillåtet under är Chanukka, vilken förekommer i december, högtidlighållandes återvinnandet av Jerusalem under Mackabéerna 165 f.kr.

 

Exempel på Purimmord är dessa i Damaskus, Rhodos, Xanten, Polna, Gladbeck och Paderborn.

 

Fastän hat är det huvudsakliga motivet, är vidskepliga traditioner också involverade, en varandes associationen av blodoffringar med idén om gottgörelsen; vissa judar har erkänt att judarna inte kan bli räddade eller återvända till Sion om inte varje år blodet av en kristen är förvärvat i syftet för rituell konsumtion.

 

Politiska mord, som det judiska mordet av Tsaren och hans familj och av andra ryssar, har ibland blivit åtföljda av drag påminnande om rituella, men jag önskar inte att inveckla denna bok genom att gissa på betydelserna av tecken lämnade symboliskt av mördarna.

 

 

KAPITEL V

 

"EN RELIK FRÅN DAGARNA AV TROLLDOM OCH SVARTKONST" 

 

Den 6:e maj 1912, publicerade The Times ett brev, signerat av många män av auktoritet, protesterandes mot vad de kallade återupplivandet av "den förskräckliga anklagelsen om ritualmord" vilken var framförd mot en jude i Kiev. "Blodanklagelsen”, sade de, "är en relik från dagarna av Trolldom och Svartkonst."

 

Olyckligtvis för undertecknarna av detta brev, som innefattade bland annat Ärkebiskoparna av Canterbury, York och Armagh, den Kardinala Ärkebiskopen av Westminster, Biskopar i överflöd, Hertigar, Grevar, Domare, Magistrar och Förläggare, från den tiden, har Blodanklagelsen inget medeltida med sig alls; det var mer vanligt under 1800-talet än det var under medeltida tider!

 

Olyckligtvis också, Svartkonst är i samma kategori. Det är inte heller medeltida; det har aldrig varit en större kult av Svartkonst än det är under året av Vår Herre 1938!

 

Hur egendomligt är det inte att inflytelserika män kan bli förmådda att underteckna ett sådant utlåtande som jag har citerat! Och hur underligt är det inte att, där judiska intressen står på spel, kommer dessa samma inflytelserika kristna män inte se någonting oegentligt i att försöka inverka ogynnsamt på kursen av rättegången mot juden Beiliss i Kiev, en kurs som de aldrig skulle ta i något annat fall!

 

Låt oss gäcka undertecknarna av The Times brev genom orden av judarna själva. Jewish Encyclopædia, 1903, Vol. III, sid. 266-7, ger en lista av anklagelser om ritualmord gjorda mot judarna under århundradena; 122 fall är listade i kronologisk ordning, och inte mindre än 39 av dem var gjorda under 1800-talet! Det var långt mer än det dubbla antalet av Blodanklagelser gjorda under 1800-talet än under något tidigare århundrade, enligt denna auktoritativa judiska lista.

 

Låt oss undersöka listan av ritualmordsanklagelser gjord av en konverterad jude, Cesare Algranati, 1913, och publicerad i Cahiers Romains; här är 101 anklagelser listade, av vilka 28 var gjorda under 1800-talet och bara 73 för alla de åtta föregående århundradena! Också juden Roth ger bort argumentet, för han säger (sid. 16 i hans Ritual Murder Libel and the Jew, 1935), "1800-talet visade sig vara inget mindre godtroget än de som föregick det."

 

"Antisemitiska" författares listor av Blodanklagelser överensstämmer i detta avseende med listorna gjorda av judar; Der Stürmer, tidningen av Julius Streicher, i ett speciellt ritualmordnummer publicerat 1934, visar att under 1800-talet var 32 anklagelser om ritualmord gjorda, vilket är tio fler än under något annat århundrade i europeisk historia som har dokumenterats.

 

Omständigheten att anklagelserna ökar i antal då tiderna blir mer och mer upplysta är speciellt betydelsefull, därför att den Judiska Penga Makten och dess tystande aktiviteter är mer utvecklade än någonsin förut och har kanske varit trodda att reducera antalet av anklagelser.

 

Tillräckligt har nu blivit sagt för att visa på absurditeten i försöken att överlåta Blodanklagelsen till något medeltida tillstånd av glömska.

 

Det lever idag; Jag citerar den store Sir Richard Burton (The Jew, the Gypsy and El Islam, 1898, sid. 129): "I alla avseenden har tillräckligt blivit upphöjt på dessa sidor för att öppna ögonen på studenten och etnografen; det kommer stå bevittnat tillbaka till Elia."

 

 

KAPITEL VI

 

"DET KAN INTE SKE NU" 

 

DETTA argument, "Det kan inte ske nu”, verkar vara gott nog för en massa personer då det är tillämpat i frågan om judiska ritualmord. Det är, kanske, behändigt för det demokratiska sinnet att tro att "Framsteg" garanterar att ett sådant ondskefullt praktiserande, även om det förekom i oupplysta tider, inte kan ha överlevt till nutid.

 

Jag önskar jag kunde finna någon vederkvickelse i detta argument, men jag finner ingen. Det finns inga fakta som stödjer det.

 

Att de ariska folken har gjort framsteg förnekar jag inte; men jag tror inte där finns något bevis som visar på några liknande framsteg bland vissa av de andra raserna.

 

Jämför de följande två fallen, noterandes datumen:

 

117 e.kr. Från redogörelsen av Dio Cassius i den 78:e Boken av hans historia, Kapitel 32:

 

"Sedan judarna i Kyrene (vid nuvarande Tripolikusten i Nordafrika) valt som deras ledare en Andreas [5], slaktade de romarna och grekerna, och förtärde deras kroppar, drack blodet, klädde sig själva i det flådda skinnet, och sågade många mitt itu från huvudet och neråt; några kastade de till vilda djur och andra var tvingade att slåss man mot man, så att allt som allt 220 000 var dödade. I Egypten gjorde de många liknande saker, också på Cypern, ledda av en av dem vid namn Artemion; och där var ytterligare 240 000 slaktade."

 

1936. Från Daily Mail, 17:e september (beskrivandes fasorna av den Röda Revolutionen i Spanien):

 

"Baena (Cordoba Provinsen): Nittioen mördade, mestadels genom skjutning, yxhugg, eller strypning. Andra var brända levande. Två nunnor som hade blivit dragna från klostret av Guds Moder, hade fått deras religiösa medaljer med figuren av Jungfru Maria fastnaglade in i hålorna av sina ögon.

 

"La Campana (Sevilla): De röda, ledda av en kvinna, Concepcion Velarde Caraballo, antingen mördade eller var ansvariga för mördandet av 11 personer i fängelset. Fångarna sköts på tills de föll, täcktes med bensin, och sattes eld på. Några vred sig fortfarande i lågorna då staden var intagen.

 

"Lore del Rio (Sevilla): 138 mördade. De var dragna till begravningsplatsen, uppradade, och skjutna i benen, och levande begravda då de föll i en grop. Då staden var intagen kunde man fortfarande se händer vrida sig ovan jorden.

 

Jag kan inte se någon stor skillnad i livsåskådning mellan de judiska djävlarna ansvariga för båda dessa massakrer, även då det är 18 århundraden mellan dem!

 

I synen av detta, varför tveka om idén att judiska ritualmord fortfarande lever?

 

Varför föra ett sådant oväsen då judar är anklagade för praktiserandet av ritualmord? Andra asiater är kända att ha praktiserat det framtill 1850, och, om lämnade för sig själva, tveklöst skulle ha bibehållit sedvanan.

 

I Indien var från 10 000 till 50 000 mord förövade varje år av en religiös skara kända som Thaggerna. De var mestadels folk av muhammedansk härkomst, men ett antal hinduer var också involverade. De brukade tillbe Kali, Hindugudinnan av förödelse. Deras sedvänja var att slå sig samman, vanligtvis som resandes, och sen skulle de sakteligen vinna förtroendet av någon oskyldig person, och på en given signal, skulle de strypa honom i ett föreskrivet beteende, vilket de betraktade som en religiös plikt; sen rånade de honom om han hade någonting att bli rånad på, och begravde kroppen med sådan skicklighet att det inte lämnade något spår. Thaggerna erhöll faktiskt skydd av några av de inhemska prinsarna och hövdingarna som var alltigenom skrämda av deras makt som en hemlig religiös sekt. Hur påminner inte detta oss om attityden av de inflytelserika männen i detta land som antagit samma syn på Frimureri och Judarna!

 

Sen beslutade den Brittiska Regeringen att saken måste få ett slut. Efter många år av utredning tog Sir W. H. Sleeman och utrotade Thaggersekten, och inga Thaggermord är dokumenterade sedan 1850. Han fann att Thagger var ärftligt bland manliga medlemmar av en familj, och han åstadkom sin avsikt genom att kringskära genom åtskillnad för livet alla manliga medlemmar av Thaggerfamiljer.

 

Nu är min poäng att Thagger skedde; och skedde under 1800-talet tills britterna satte stopp för det under Sleeman. Det tog lång tid innan den brittiska administrationen ens fick höra talas om existensen av Thagger, så noggrant var det hemlighållet; en annan liknelse med judiska ritualmord!

 

"Det kan inte ske nu." Varför inte?

 

Och den 13:e september, 1937, var ett telegram sänt till The Times från Delhi rapporterandes om offrandet av en 17 år gammal ungdom för att blidka regnguden, i staten Sirmoor. Ungdomen var ledd genom byn Gunpur av en folkmassa ledda av en präst och byns överhuvud, och var halshuggen på ett speciellt altar till ackompanjerandet av andaktsfulla sånger. Huvudet var funnet av polisen vid foten av gudomen i bytemplet.

 

Då det ariska styret över Indien slappnar av, kommer Thagger och andra mänskliga offringar att återkomma.

 

"Det kan inte ske nu." Igen, varför inte?

 

Här är ett utdrag från Magick av "Master Therion", publicerad 1929 av Lecram Press, 26 Rue d'Hautpool, Paris, sid. 94-5:

 

". . . det var teorin av de uråldriga magikerna att varje levande individ är ett förråd av energi skiftandes i kvantitet apropå storleken och hälsan av djuret, och i kvalité apropå dess mentala och moraliska karaktär. Vid djurets död är denna energi plötsligt frigjord. Djuret ska därmed bli dödat inom Cirkeln, eller Triangeln, som fallet kan vara, så att dess energi inte kan fly.... För den högsta spirituella verkan måste man således välja ett offer som innehåller den största och renaste styrkan. Ett manligt barn av fullkomlig oskuld och hög intelligens är det mest tillgodoseende och passande.”

 

En fotnot på sid. 95 säger "(4) Det framgår från Magiska Skrifter av Frater Perdurabo att han gjorde detta speciella offer på ett genomsnitt av omkring 150 gånger varje år mellan 1912 e.v. och 1928 e.v."

 

Denna fotnot refererar till den sista meningen i paragrafen citerad ovan. Allt kursiverat av mig.

 

"Det kan inte ske nu." Varför inte, i hela fridens namn?

 

Sir Richard Burton visar att försvinnandet av barn under den Judiska Påskhögtiden var talat om i Rom och i andra städer i Italien under de tidiga delarna av 1800-talet då en effektiv överblick var något obekant, och också genom århundradet i Smyrna och andra platser i Levanten och i Turkiet.

 

Det kan inte ske nu? Men den judiska metoden av boskapsslakt sker nu och är speciellt undantaget från avsikterna av Slaughter of Animals Act, 1933, en akt vilken föreskriver att allt boskap för icke-judisk mat måste bli bedövat med ett mekaniskt styrt instrument före halsen är skuren. Den judiska metoden är att skära halsen från öra till öra utan någon tidigare bedövning. Det har blivit fördömt av en Regeringskommission hållen 1904 som bristandes i snabbhet, frihet från onödig smärta och ögonblicklig förlust av känsel. Ändå, det "sker nu" och är skyddat i detta vårt England, av en Engelsk Lag, och kvarstår oattackerat av Royal Society for the Prevention of Cruelty to Animals.

 

Varför kan det inte ske nu?

 

Till denna dag, vi lär från judiska källor (B'nai B'rith Messenger, Kalifornien, 3:e april, 1936) att Samaritanarna [6], en icke-ortodox judisk sekt som firar Judiska Påskhögtiden efter solberäkning, tillåter sig i blodiga offringar av djur på den högtidsdagen; en redogörelse är given av ett besök till skådeplatsen för offrandet på Gerissimberget på 1900-talet, och dessa ord är använda:

 

"Jag har hört det vilda, primitiva skriket av triumf då kniven är avlägsnad från nacken på offerlammet."

 

Här är en paragraf från en tidskrift vilken ska bli onämnd, från 1936, visandes att driften till "Mysterier" inte är död:

 

"Den sofistikerade Fariséen av 1900-talet ger oupphörligen tack till att han har lämnat bakom sig fablerna och ritualerna av de Forntida. Den världserfarne mannen älskar det tydliga och är retad av det som inte är tydligt. Plutokraten och proletären likt varandra betraktar sig själva som plågade av den person vilkens ord eller gärningar de inte förstår. Vi älskar det uppenbara därför att det smickrar oss, och hatar det mystiska därför att det förbannar vår intelligens med obetydligt lov. Gåtor är tröttsamma. Det nutida ropet är efter fakta. Ändå, med fakta som sin avgud, är modernisten mer dåraktig än sina förfäder. Förkastandes vidskepelse, är han mest vidskeplig; tillbakavisandes inbillningar, är han den inbillade produkten av en fiktiv ålder. Den moderna världen är uttråkad med dess egen betydelse; livet själv har blivit en besvärjelse. Lidande från kronisk leda, hur kan en värld någon gång bli intresserat i något annat än sig själv? Undertryckta av deras självgodhet, frågar dessa genomnöjda ena efter fakta. Men vilka fakta är där som dårar kan förstå? Hur kan den ohjälpligt ytliga begripa den hopplöst djupsinniga, för är inte sanningar reserverade för den vise?"

 

Intill detta idiotiska nonsens var en bild av ett ritualmord, med offret korsfäst, under det ett porträtt av författaren, uppenbarligen en jude.

 

Jag tar det som att "det skulle ske nu" om denne jude fick som han ville!

 

KAPITEL VII

 

JUDISKA RITUALMORD I ENGLAND FÖRE UTDRIVANDET 1290

 

Det första kända fallet skedde 1144; efter det, dök fall upp från tid till tid tills judarna var förvisade från riket av Edvard I. Det mest kända av dessa fall var det av Lille St. Hugh av Lincoln 1255. Jag dokumenterar dessa fall i kronologisk ordning; och jag förnekar inte möjligheten i att några av dem, i vilka detaljer saknas, kan vara "hopfantiserade", där döden kan ha varit anstående på orsaker andra än ritualmord och judarna fått skulden för det; men fallet med St. Hugh, speciellt, var juridiskt fastslaget, och Close och Patent Rolls of the Realm dokumenterar definitiva fall i London, Winchester och Oxford. Det verkar inte finnas orsak till att tveka på att många fall av ritualmord inte har blivit misstänkta och även förblivit oupptäckta.

 

1144. Norwich. En tolv år gammal pojke var korsfäst och hans sida genomborrad under Judiska Påskhögtiden. Hans kropp var funnen i en säck gömd i ett träd. En konverterad jude, vid namn Theobald av Cambridge, erkände att judarna varje år tog blod från ett kristet barn därför att de trodde att bara genom att göra så kunde de någonsin erhålla sin frihet och återvända till Palestina, och att det var deras sedvänja att dra lott för att avgöra varifrån blodet var att bli anskaffat; Theobald sade att förra året föll lotten på Narbonne men detta år på Norwich. Pojken var lokalt saligförklarad och har sedan dess varit känd som St. William. Sheriffen, troligen mutad, vägrade att föra judarna till åtal.

 

I J. C. Coxs Norfolk Churches, Vol. II, sid. 47, liksom i Victoria Country History of Norfolk, 1906, Vol. II, är en illustration av en gammal målad korskrank avbildandes ritualmordet på St. William, korskranken själv är i Loddon Church, Norfolk, om inte Makten av Judiska Pengar har haft den borttagen. Ingen förnekar detta fall som en historisk händelse, men judarna säger förstås att det inte var ett ritualmord. Juden C. Roth, i sin The Ritual Murder Libel and the Jew (1935) säger: "Nutida utredare, efter noggrann undersökning av faktan, har kommit till slutsatsen att barnet troligen förlorade medvetandet till följd av en stelkrampsattack, och var begraven för tidigt av sina anhöriga." Hur dessa nutida utredare kom till en slutsats som den efter alla dessa år, säger inte Mr. Roth; inte heller är det en komplimang till Kyrkan att framkasta att dess komministrar skulle tillåta pojkens död att bli hyllad genom martyrskapet av ett helgon utan att ha förvissat sig själva om att såren på kroppen bekräftade korsfästelsen och genomborrandet av sidan. Och varför de anhöriga skulle begrava pojken i en säck och sedan gräva upp den och hänga den i ett träd borde förbrylla till och med en jude att förklara.

 

John Foxes Acts and Monuments of the Church dokumenterar detta ritualmord, liksom Bollandisterna och andra historiker gjorde. Priorn, William Turbe, som senare blev Biskop av Norwich, var det ledande ljuset i vidhållandet att brottet var ett judiskt ritualmord; i Dictionary of National Biography (utgiven av en jude!) är det klargjort att hans karriär, alldeles bortsett från detta ritualmordsfall, är den av en man med stor karaktärsstyrka och civilkurage.

 

1160. Gloucester. Kroppen av ett barn vid namn Harold hittades i floden med de vanliga såren av korsfästelse. Ibland felaktigt daterat 1168. Dokumenterat i Monumenta Germaniæ Historica, Vol. VI (Erfurt Hävdeböckerna); Polychronicon, R. Higdon; Chronicles, R. Grafton, sid. 46.

 

1181. Bury St. Edmunds. Ett barn vid namn Robert offrades under Judiska Påskhögtiden. Barnet var begravt i kyrkan och dess förekomst där var trott att föranleda 'mirakel.' Källa: Rohrbacher, från Chronicle of Gervase of Canterbury.

 

1192. Winchester. En pojke korsfäst. Omtalad i Jewish Encyclopædia som varandes en falsk anklagelse. Teknikaliteter saknas.

 

1232. Winchester. Pojke korsfäst. Teknikaliteter saknas. Omtalad i Hyamsons History of the Jews in England; också i Hävdeböckerna i Winchester; och slutligen i Close Roll 16, Henrik III, membran 8, 26.6.1232.

 

1235. Norwich. I detta fall, stal judarna ett barn och gömde honom med avsikten att korsfästa honom. Haydns Dictionary of Dates från 1847, säger om detta fall, "De (judarna) omskar och försökte att korsfästa ett barn i Norwich; förövarna är dömda med ett bötesbelopp på 20 000 marker." Vidare källa Huillard Breolles Grande Chronique, III, 86. Också Close Roll 19, Henrik III, m. 23.

 

1244. London. Kroppen av ett barn funnet obegravt på kyrkogården av St. Benediktus, med rituella sticksår. Begravd under stor pompa i St. Pauls. Källa: Social England, Vol. I, sid. 407, utgiven av H. D. Traill.

 

1255. Lincoln. En pojke vid namn Hugh kidnappades av judarna och korsfästes och torterades i hat mot Jesus Kristus. Pojkens mor fann kroppen i en brunn på egendomen av en jude vid namn Joppin eller Copinus. Denne jude, lovad av domaren sitt liv om han erkände, gjorde så, och 91 judar var arresterade; till slut hängdes 18 för brottet. Kung Henrik III själv, personligen, beordrade den juridiska utredning av fallet fem veckor efter upphittandet av kroppen, och vägrade att tillåta nåd att bli visad juden Copinus, som avrättades.

 

Hugh var lokalt saligförklarad, och hans grav kan fortfarande bli sedd i Katedralen i Lincoln, men den Judiska Penga Makten har uppenbarligen varit i verket, för mellan 1910 och 1930 var ett anslag uppsatt ovanför helgedomen som meddelar att: "Kroppen av Hugh var given en begravning i Katedralen och behandlades som den av en martyr. Då Katedralen var stenomlagd, var skelettet av ett litet barn upphittat under den nuvarande gravstenen. Det är många incidenter i historien vilka tenderar att kasta tvekan uppå den, och existensen av liknande historier i England och annorstädes pekar på dess ursprung i det fanatiska hatet mot judarna under medeltiden och den vanliga vidskepelsen, nu alltigenom ifrågasatt, att ritualmord var en del av de judiska paschalriterna. Försök var gjorda så tidigt som på 1200-talet av Kyrkan att skydda judarna mot hatet av pöbeln och mot denna speciella anklagelse."

 

Under ett besök nyligen till Lincoln av Jewish Historical Society, 1934, sade Borgmästaren, Mr. G. Deer, till dem: "Att han (St. Hugh) var dödad av judar för rituella syften kan inte vara annat än en ärekränkning grundad uppå fördomar och ignorans av en icke upplyst ålder." Statsrådet vid samma företeelse sade: "Det var ganska uppenbart ett av de många fall av förtal spritt om judarna från tid till tid. Ingen tvekan, barnet dog eller föll ner i brunnen."

 

Dessa personer, judar och icke-judar, visar inga som helst bevis för sina påståenden; det skulle inte ha kunnat ske, säger de. Varför inte?

 

Var Henrik III, svag i karaktären som vi känner honom att ha varit, någon gång anklagad för att vara en karaktärslös man? Gjorde inte domarna en undersökning av kroppen, som bara varit död i fyra veckor? Är Haydns Dictionary of Dates (1847 års upplaga) medeltida och vidskeplig då den sade om detta fall "De (judarna) korsfäste ett barn i Lincoln, för vilket 18 var hängda"? Det finns inga 'om' och 'men' här! Eller överensstämmer inte Copinus erkännande med det av Theobald, citerade ovan i det första Norwichfallet? Copinus sade; "För dödandet av detta barn, hade nästintill alla judar i England kommit samman och varje stad hade sänt ombud för att assistera i offrandet."

 

Ingen ifrågasätter de historiska sakförhållandena i detta fall; men judar och judefierade icke-judar lierar sig i förnekandet av fakta om ritualmord.

 

Strack, i sin The Jew and Human Sacrifice, skriven i försvar till judarna mot Blodanklagelsen, utelämnar allt berörande detta berömda fall, vilket är föremålet i Prioress's Tale (Canterbury Tales) av Chaucer och är skildrat i Marlowes Jew of Malta. Hyamsons History of the Jews in England ägnar hela Kapitel IX till "Lille St. Hugh av Lincoln”, visandes vikten av ritualmordsfrågan i det judiska medvetandet idag.

 

Följande Close Rolls of the Realm refererar till fallet St. Hugh: Henrik III, 39, m. 2, 7.10.1255; 39, m. 2, 14.10.1255; 40, m. 20, 24.11.1255; 40, m.13, 13.3.1256; 42, m. 6; 19.6.1258. Och Patent Rolls, Henrik III, 40, m.20, 26.11.1255; 40, m.19, 9.12.1255; 40, 27.3.1256; och 40, m.5, 20.8.1256.

 

1257. London. Ett barn offrat. Källa: Cluverius, Epitome Historiæ, sid. 541. Teknikaliteter saknas.

 

1276. London. Pojke korsfäst. Källa: The Close Roll of the Realm, 4, Edvard I, membran 14, 3.3.1276.

 

1279. Northampton. Ett barn korsfäst. Haydns Dictionary of Dates, 1847, säger om detta fall: "De (judarna) korsfäste ett barn i Northampton för vilket 50 är dragna efter hästar och hängda." Vidare källor: Reiley, Memorials of London, sid. 15; H. Desportes, Le Mystère du Sang.

 

1290. Oxford. Patent Roll 18, Edvard I, mem. 21, 21:a juni, 1290, innehåller en arresteringsorder för överlåtandet av en jude, Isaac de Pulet, kvarhållen för mordet på en kristen pojke i Oxford.

 

Bara en månad efter detta lade Kung Edward fram sitt påbud förvisandes judarna från Kungariket. Det finns, således, varje orsak till att tro att det var Oxfordmordet som visade sig vara droppen som fick toleransen att tillslut rinna över. 

 

Läsaren kommer att se (sid. 20) att det var ett liknande ritualfall vilket var en av de huvudsakliga eggelserna för Kungen och Drottningen av Spanien att jaga bort utövande judar från det landet 1492.

 

Judarna, i försöken att undkomma ansvar för dessa dödsfall av ritualmord, tvekar inte att bestrida rättskaffenheten av två av Kungarna av England, mot vilkas karaktär ingen annan har dristat att kastat någon skugga. Här är några exempel. Från Jewish Chronicle Supplement, april, 1936, sid. 8 (talandes om Lincolnfallet under regeringstiden av Henrik III):

 

"Hädanefter och speciellt under den nitiske kristne Edvard I, blev Kronan och dess tjänare näst intill en värre fara för judarna än pöbeln med avsikt att plundra och ledda framåt av fanatiska präster och pengar. Då 1700-tals författare av historien började undersöka de gamla protokollen i en ny skeptisk dager, förmåddes några bli funna vara begrundande uppå ett hårt antagande att den påstådda korsfästelsen av kristna barn bara verkar ha skett då kungar hade brist på pengar." Den ruttna anklagelsen mot män av rättrådig karaktär är upprepad av juden Hyamson (History of the Jews in England, 1928 års upplaga, sid. 21), som skriver: "Det har också blivit framvisat att Blodanklagelsen var gjord som regel under en tid då den Kungliga Skattkammaren behövde påfyllning."

 

Att förneka att fallen med St. William av Norwich och St. Hugh av Lincoln var judiska ritualmord är att anklaga vissa engelska kungar, vissa engelska präster, och vissa engelska ledare, kända för att vara män av god moral, att mörda och tortera judar för deras pengar, efter ett ha anklagat dem för fasansfulla brott. I fallet St. Hugh var domen juridisk; i fallet St. William tog mobben saken i egna händer därför att Sheriffen själv inte tog till ingripande.

 

Vilka tror du på –– judarna eller engelsmännen?

 

"Det är svårt att vägra all tilltro till redogörelser så utförliga och så ofta förekommande." Så säger Social England angående ritualmord i England Vol. I, sid. 407, 1893, utgiven av H. D. Traill.

 

Ett betydelsefullt fakta är att Haydns Dictionary of Dates, åtminstone fram till 1847, citerade ritualmorden i det Normandiska och i Plantagenets England som obestridd fakta. I senare upplagor på sextiotalet, är all omtalan om dem tillintetgjord! Vi kan ta det som att den Judiska Penga Makten började påverka Pressen i England någon gång under femtiotalet under det senaste århundradet.

 

 

KAPITEL VIII

 

VÄLDOKUMENTERADE FALL I TIDIGA OCH MEDELTIDA TIDER, 1171 TILL 1510

 

I detta och följande kapitel, placerar jag beskrivningar av fall i kronologisk ordning, i vilka det förefaller mig vara ingen orsak alls att bestrida den historiska noggrannheten av faktan given.

 

I detta kapitel dokumenterar jag sådana fall mellan 1171 och 1510 omfattande; och jag kommer att peka ut till läsaren den stora vikten av fallet med mordet på St. Simon av Trento 1475 och Toledofallet 1490; om läsaren skulle vara en av dessa som tar sig an frågan som tvivlare, rekommenderar jag att han borde läsa om dessa två fall först, och de andra efteråt.

 

Följande förkortningar är använda i detta kapitel bland referenserna till källorna:

 

Magd. Cent. för Magdeburg Centuries, en Protestantisk Historia av den Kristna Kyrkan sammanställd i Magdeburg, 1500-talet.

 

Chron. Hirsaug. för Chronicon Hirsaugiense, en historia utförd av Abbot J. Trithemius, 1514.

 

Cosm. Münst. för Sebastian Münsters Cosmographia Universalis, 1544.

 

Spec. Vinc. för Vincent av Beauvais Speculum Historiale, 1200-talet.

 

1171. Blois, Frankrike. Under den Judiska Påskhögtiden var ett kristet barn korsfäst, hans kropp tömd på blod och kastad i floden. Ett antal judar var avrättade. Källa: Monumenta Germaniæ Historica, VI, 520; Magd Cent., 12, c. 14 och 13, c. 14.

 

1179. Pontoise. Källorna i detta fall är Bollandisterna (Acta, Vol. III, mars, 591); Madg. Cent., 23, c. 14; Spec. Vinc, 129, c. 25; och Cosm. Münst., 23, c. 14. En pojke vid namn Richard var torterad, korsfäst och blödd vit. Filip II August av Frankrike fängelsepräst och historiker, Rigord och Guillaume l'Armoricain, intygade detta fall. Pojkens kropp var tagen till Kyrkan av de Värnlösa Barnen i Paris och han var helgonförklarad som St. Richard.

 

Under årtal 1080 säger Haydns Dictionary of Dates, 1847, sid. 282: "Med tanken att åkalla gudomlig nåd, under ett högtidlighållande av den Judiska Påskhögtiden, offrade de (judarna) en ungdom, sonen till en rik handelsman i Paris, för vilket alla brottslingar var avrättade och alla judar förvisades [från] Frankrike."

 

1192. Braisne. Filip II August av Frankrike antog detta fall personligen, och hade brottslingarna brända. Det var ett fall av korsfästelse av en kristen såld till judarna av Agnes, Grevinna i Dreux, som ansåg honom vara skyldig till mord och stöld. Källa: Histoire des Ducs et Comtes de Champagne, IV, 1:a delen, sid. 72, Paris, 1865 av A. de Jubainville; Spec. Vinc., 129, c. 25; Gaguin, L. 6, De Francis; Magd. Cent., 12, c. 14, col. 1670.

 

1235. Fulda, Hessen-Nassau. Fem barn mördade; Judar erkände under tortyr, men sade att blodet var för helande syften. Fredrik II befriade judarna från misstanke, men Korsfararna hade redan avhandlat ett antal genom att skicka dem i döden. Fredrik II kallade samman ett antal konverterade judar, som förnekade existensen av judiska ritualmord. Men Fredriks partiskhet är tydlig i hans egna ord då han, i publicerandet av sina beslut, ger sina avsikter i att kalla dessa personer samman, "fastän vårt samvete ansåg oskulden av de tidigare nämnda judar lämpligt bevisad på grunderna av flertalet skrivelser." Hade Fredrik II levt idag, hade han stött sig lite uppå religiös litteratur i beslutet huruvida judiska ritualmord existerar eller inte. Källa: Chron. Hirsaug., och Magd. Cent., 13, c. 24.

 

1247. Valreas, Frankrike. Just före påsk, var en två år gammal flickas kropp funnen i stadens vallgrav med skador på panna, händer och fötter. Judar erkände under tortyr att de ville ha blodet från barnet, men sade inte att det var för ceremoniella syften. Påve Innocentius IV sade att tre av judarna var avrättade utan erkännande, men Jewish Encyclopædia, 1903, Vol. III, sid. 261, säger att de erkände.

 

1250. Zaragoza. En pojke korsfäst, senare helgonförklarad som St. Dominiculus. Pius VII, 24:e Nov., 1805, stadfäste ett påbud av Kurian den 31:a augusti, beviljandes denna helgonförklaring.

 

1261. Pforzheim, Baden. En gammal kvinna sålde en sju år gammal flicka till judarna, som blödde henne, ströp henne och kastade kroppen i floden. Den gamla kvinnan var dömd på bevis från hennes egen dotter. Ett antal var dömda till döden, två begick självmord. Källor: Bollandisterna, Acta, Vol. II, sid. 838; Rohrbacher, L' Histoire Universelle de l'Eglise Catholique, Vol. XVIII, sid. 697-700; Thos. Cantipranus, De ratione vitæ Vol. II, xxix. Barnet var kanoniserat till ett helgon.

 

1287. Bern. Rudolf, en pojke, mördades under Judiska Påskhögtiden i huset av en rik jude vid namn Matler. Judarna erkände att han hade blivit korsfäst; många skickades i döden. Pojken var helgonförklarad som en martyr, och hans namn kan hittas i ett flertal martyrhistorier. Dokumenterade källor: Bollandisterna, Acta, Vol. II, april; Helvetia sancta (H. Murer); Karl Howald, Die Brunnen zu Bern, 1848, sid. 250; Cosm. Münst., 13, sid. 482. Men ett stenmonument finns fortfarande i Bern som erinrar om brottet. Det är kallat Barnslukarens Fontän, och är nu på Kornhausplatz. Det föreställer ett monster, med ett judiskt ansiktsuttryck, ätandes ett barn. Figuren bär en Judenhut, hatten föreskriven för judarna att bära av påbud från det Fjärde Laterankonciliumet 1215. Detta monument var först placerat vid en gata i de judiska kvarteren som en påminnelse om det monstruösa brottet och som ett straff för hela judenheten i Bern. Senare var det flyttat till dess nuvarande plats.

 

1288. Troyes, Frankrike. Några judar var prövade för ett ritualmord och 13 var avrättade genom bränning. Källa: Jewish Encyclopædia, 1906, Vol. XII, sid. 267.

 

1286. Oberwesel am Rhein. En pojke vid namn Werner torterades i tre dagar under Judiska Påskhögtiden, hängd i benen och blödd vit. Kroppen hittades i floden. Denne pojke var saligförklarad i biskopsdömet Treves, och hans årsdag är den 19:e april. Ett skulpterat framvisande av detta ritualmord finns fortfarande att beskåda i Kyrkan i Oberwesel. Källor: Aventinus, Hävdeböckerna i Bayern, 1521, 17, sid. 576; Chron. Hirsaug., Magd. Cent., 13, c. 14.

 

1462. Rinn, Innsbruck. En pojke vid namn Andreas Oxner köptes av judarna och offrades för sitt blod på en sten i skogen. Kroppen var funnen av hans mor i ett björkträd. Ingen jude var arresterad därför att med gränsen nära, hade de flytt då brottet blev känt. Abbé Vacandard, försvarare av judarna, sade att det inte var någon rättegång. Nå, givetvis var det inte någon. Inte ens 1937 är där någon rättegång för ett brott där brottslingarna har flytt! Pojken har blivit helgonförklarad av Påve Benediktus XIV i hans Bulla Beatus Andreas, Venedig, 1778, vilken säger att han var "grymt mördad av judarna i hat mot tron av Jesus Kristus." Detta sista är medgivet av Påve Clemens XIV, som skrev sin rapport om utredningen han gjorde i frågan om judiska ritualmord då han, som Kardinal Ganganelli, hade blivit beordrad av Påve Benediktus XIV att ta sig an frågan; och i denna rapport säger han "Jag medger sanningen av ett annat fakta, vilket skedde år 1462 i byn Rinn, i Biskopsdömet Brixen, i gestalten av den Välsignade Andreas, en pojke barbariskt mördad av judarna i hat mot tron av Jesus Kristus." Ingen ifrågasätter den historiska förekomsten av detta fall. En gravering i trä avbildande ritualmordet existerar fortfarande i kyrkan.

 

1468. Sepulveda, Segovia, Spanien. Judarna offrade ett kristet barn på ett kors. Biskopen av Segovia utredde brottet, och beordrade brottslingarna till Segovia, där de var avrättade. Det är viktigt att känna till att denne Biskop själv var son till en konverterad jude; Jean d'Avila var hans namn. Colmenares Segovias Historia dokumenterar fakta om fallet, vilket var juridiskt fastslaget av en man av judiskt blod. Det kanske är orsaken till att man inte finner någon omtalan om det i Stracks bok i försvar av judarna, The Jew and Human Sacrifice.

 

1475. Fallet St. Simon av Trento.

 

1475 försvann en tre år gammal pojke vid namn Simon i den italienska staden Trento; sakförhållandena var sådana att misstanke föll uppå judarna. I förhoppning att avstyra denna misstanke, "fann" de själva barnets kropp i en kanal där de senare erkände att ha kastat den. Undersökningen av kroppen, hursomhelst, visade att pojken inte hade drunknat; det var underliga sår på kroppen, av omskärelse och korsfästelse. Omkring sju judar var arresterade; de torterades och erkände att pojken hade blivit ritualmördad för syftet att erhålla kristet blod att blanda med det ceremoniella osyrade brödet; dessa erkännanden var gjorda separat och stämde överens i alla väsentliga detaljer. Judarna var prövade och var slutligen avrättade. Ämbetsmannen i ledningen för utredningen av brottet, Jean de Salis de Brescia, hade framför sig en konverterad jude, Jean de Feltro, som beskrev hur hans far berättat för honom att judar i hans stad, Lanzhat, hade mördat ett barn under Judiska Påskhögtiden för att ta blodet med vilket de drack och åt i vin och kakor.

 

Ingen har någonsin dristat att försöka att förneka de historiska tilldragelserna av detta fall; bara judarna hittar på "orsaker" till varför det inte var något ritualmord! Men det finns ingen flykt från de motsatta slutsatserna. 1759, i svar på en judisk vädjan från Polen, skickade Inkvisitionen Kardinal Ganganelli (senare blev han Påve Clemens XIV) att utreda och rapportera om hela frågan, med speciell referens till de många fall som då var rapporterade i Polen; fastän denne man åkte dit med ett partiskt omdöme till fördel för judarna (i sin rapport, säger han: "Med mina svaga kunskaper gjorde jag ansatsen att demonstrera icke-existensen av brottet som var tillskrivet den judiska nationen i Polen", knappast andan med vilken att ta sig an en sådan utredning!), säger han faktiskt om detta Trentofall: (se rapporten av Kardinal Ganganelli, i C. Roths The Ritual Murder Libel and the Jew, 1935, sid. 83): "Jag medger så som en sanning faktan om den Välsignade Simon, en pojke tre år gammal, mördad av judarna i Trento år 1475 i hat mot tron av Jesus Kristus (även om det är bestritt av Basnage och Wagenseil); för den hyllade Flaminio Cornaro, en venetiansk senator, i hans arbete Om Kulten av Barnet St. Simon av Trento (Venedig, 1753) avyttrar all tvekan upphöjd av de ovan nämnda kritiker."

 

Judarna försöker att misskreditera domarna som dömde de judiska mördarna genom att citera Påve Sixtus IV som vägrade att sanktionera kulten av St. Simon; men orsaken till detta var att kulten inte då var bemyndigad av Rom, utan var en populär rörelse utan auktoritet och motsatt Kyrklig disciplin; denne samme Påve uttryckte senare sitt godkännande om domen av judarna i Påvlig Bulla XII Kal. juli, 1478.

 

Vi har inte bara vittnesmålet angående korrektheten av domstolsförhandlingarna från Sixtus IV; utan också det av flertalet andra Påvar; så som Sixtus V, som reglerade den populära kulten av St. Simon genom att stadfästa den 1588, som citerat av Benediktus XIV i Bok I, Ch. xiv, No. 4 i hans Om Kanoniseringarna av Helgonen, också av densamme Påve Benediktus XIV i hans Bulla Beatus Andreas den 22:a februari, 1755, i vilken han stadfäster Simon som ett helgon, ett fakta utelämnat från argumenten av en viss försvarare av judarna, Strack (The Jew and Human Sacrifice); Gregorius XIII erkände Simon som en martyr, och besökte också helgedomen; och, som redan sagt, Clemens XIV var förpliktad att tillstå att det var ett fall av judiskt mord i hat mot Kristendomen.

 

St. Simons helgedom är i St. Peterskyrkan, Trento; reliker av honom är fortfarande visade, bland dem offerkniven.

 

Kortfattat, ritualmordet på St. Simon i Trento är stött av sådant bevis att de som ifrågasätter det därmed utan orsak fördömer höga juridiska och prästerliga auktoriteter vilkas rättskaffenhet och intelligens det inte finns minsta ursäkt att förneka.

 

1480. Venedig. Detta fall, som medges i Jewish Encyclopædia, 1906, Vol. XII, sid. 410, var bestämt av en rättegång. Tre judar var avrättade.

 

1485. Padua, Italien. Offret i detta fall var helgonförklarat som St. Lorenzino, Påve Benediktus XIV omnämner honom som en martyr i sin Bulla Beatus Andreas. Detta fall var intygat av den Biskopliga Domstolen i Padua.

 

1490. Toledo. Detta är ett mycket viktigt fall, omständigheterna vilka har blivit klargjorda för oss av W. T. Walsh i hans intressanta bok Isabella of Spain, 1931 (Sheed & Ward), i vilken han ägnar sid. 441 till 468 åt sin forskning om denna ritualmordsanklagelse. Hade det inte varit för Mr. Walsh, hade jag kanske blivit påverkad av Jewish Encyclopædias påstående (1903, Vol. III, sid. 262) att "Nutida historiker även förnekar att ett barn hade försvunnit alls" i detta fall! Energiska bemödanden var gjorda av Loeb och H. C. Lea att rentvå judarna från skuld för detta mord; också av Abbé Vacandard. Walsh visar att den 17:e oktober, 1490, erkände en jude vid namn Yuce att ha varit närvarande vid korsfästandet av en pojke vid namn Cristoforo från La Guardia, nära Toledo. Han gjorde detta erkännande utan "hjälp" av någon tortyr; han var inte ens hotad med det förrän ett år efter sitt erkännande. Den 19:e juli, 1491, var Yuce lovad immunitet från bestraffning för sin del och beskrev hela korsfästelsen och gav namnen på sina medbrottslingar. Den 25:e oktober, 1491, undersökte en domstolsnämnd bestående av sju berömda Renässanslärda, som upptog Stolarna på Universitetet i Salamanca, fallet och var enhälliga i att finna Yuce skyldig. Inte tills efter detta fick Yuce undergå tortyr. Denna tortyr var avsedd att få honom att säga för vilken anledning pojken Cristoforo hade blivit korsfäst istället för att ha blivit mördad på något annat vis; men inga "ledande" frågor var använda under förhöret. Efter detta, kom fallet framför en andra domstolsnämnd av fem lärda män från Avila, som tog i betraktande bevisen angående Yuces medbrottslingar, som hade blivit arresterade och förhörda; de förklarade dem enhälligt skyldiga. Åtta judar (några av dem Marranos, eller låtsaskonvertanter till Kristendomen) var avrättade.

 

Skrivandes om bemödandena gjorda för att misskreditera rättegångarna i detta fall, säger Walsh (sid. 464): "Måste vi anta att de (de två lärda domstolsnämnderna) alla var mordiska fanatiker, villiga att offra oskyldiga män, och att Dr. Loeb, Dr. Lea, och på den katolska sidan den något för godtrogne Abbé Vacandard var bättre lämpade att väga bevisen efter förloppet av fyra århundraden?"

 

Walsh är inte "antisemit." Han är historiker, och har inte påstått att ritualmord är en del av någon officiell judisk ceremoni. Men han säger: "Historikern, långt ifrån förbunden att i stor skala urskulda alla judar anklagade för mord, är fri, eller faktiskt bunden, att betrakta varje fall individuellt uppå dess egna villkor."

 

Walsh säger (sid. 441) att detta fall av ritualmord var "en av de stora orsakerna, om inte den avgörande, i beslutet av Fernando och Isabel" (för utdrivandet av judarna från Spanien). Han visar att hela dokumentet av vittnesmålet i rättegången mot en av de anklagade har varit åtkomligt sen det var publicerat 1887 i Bulletinen av Kungliga Akademin i Madrid (Vol. XI, sid. 7-160), från originalmanuskriptet. (Detta var, förstås, före den röda revolutionen!)

 

Walsh anklagar Lea, den pro-judiska författaren, för intellektuell oärlighet (sid. 628) i skrivandet av sin Inquisition in Spain där han fördömer de inflytelserika män som var jurymedlemmar i detta fall.

 

"Om Inkvisitionen skickade åtta män till en skamlig död utan att vara övertygade bortom allt rimligt tvivel om deras skuld, kan inte den uppriktige bedömaren av historien rygga från att finna inte bara Torquemada och hans domare, utan också Kung Fernando och Drottning Isabel, Kardinal Mendoza och ett flertal av de mest berömda professorerna från Universitetet i Salamanca skyldiga till medbrottslighet i ett av de mest brutala juridiska morden som registrerats." (Walsh, sid. 442.)

 

De som ryggar tillbaka från att anklaga judarna för praktiserandet av ritualmord fördömer därmed några av de skarpsinnigaste karaktärer som den europeiska historien sett.

 

Slutligen måste vi protokollföra att den mördade pojken var helgonförklarad som St. Cristoforo under auktoritet av Påve Pius VII.

 

1494. Tyrnau, Ungern. En pojke var blödd vit och mördad. De judiska brottslingarna var förrådda av bekännelsen av kvinnor, som var övertalade att göra så i åsynen av några instrument för tortyr, vilka hursomhelst inte var använda på dem. Judarna, arresterade efter detta erkännande, erkände själva att detta var det fjärde barnet de hade mördat för blodets skull, men de sade att de ville ha det för medicinska syften. Källa: Bollandisterna, Acta, april, Vol. II, sid. 838.

 

1510. Brandenberg. Ett flertal judar anklagades i Berlin för att ha köpt en liten kristen pojke, tömt honom på blod och mördat honom. De erkände, och 41 var avrättade. Källor: Richard Mun, Die Juden in Berlin; Sir Richard Burton, The Jew, the Gypsy and El Islam, 1898, sid. 126.

 

KAPITEL IX

 

VÄLDOKUMENTERADE FALL UNDER 1600-TALET OCH 1700-TALET

 

NATURLIGTVIS har vi här ett antal av juridiskt beslutade fall, som kanske var väntat.

 

1603. Verona. En jude var prövad på anklagelsen av mördandet av ett barn för dess blod för ett ökänt syfte. Han var frikänd. Domen av frikännandet, daterat 28:e februari, 1603, återges i till fullo i juden Roths The Ritual Murder Libel and the Jew (sid. 78), frigav den anklagade "därför att den hebreiska riten avskyr utgjutandet av blod" och "olika Prinsar höll detta rykte om användning av blod att vara tom och falsk." Vi håller den sortens absurda resonemang som en ursäkt för frikännande som ett klart bevis på att Domstolen var köpt.

 

1670. Metz. Då detta var ett mycket starkt påvisande fall, finner man inget om det berättat i Stracks bok i försvar för judarna! En tre år gammal pojke var borttappad av hans mamma på väg till en brunn.  Pojken bar en röd mössa, och vittnen hade sett honom bli bortburen av en jude ridandes på en häst. Denne jude var Raphael Levi. Först kunde pojkens kropp inte spåras. Judarna, blivandes oroade, spred uppgiften att vargar måste ha dödat honom i skogen. Skogen genomsöktes och till slut var huvudet, halsen och revbenen av en pojke funna, tillsammans med kläder vilka var identifierade som den saknade pojkens, röd mössa och allt, av pojkens far. Men då dessa kläder varken var sönderrivna eller blodiga, var det taget som slutsats att varghistorien var "blind”, och då trädde vittnen fram som hade sett Raphael Levi med pojken på sådana platser och vid sådana tider för att undanröja allt tvivel om hans skuld. Levi dömdes till döden på order av Parlamentet i Metz, och brändes levande. Källa: La France Juive, av Drumont.

 

1698. Sandomir, Polen. Källa: Juden Cecil Roth, i Ritual Murder Libel and the Jew, sid. 24. Den högsta tribunalen i landet, den i Lublin, dömde en jude för ritualmord, den lokala domstolen hade friat honom.

 

1748. Duniagrod, Polen. Judar dömda för ritualmord av Biskoplig Domstol. Omtalat av Roth.

 

1753. Pavalochi, Polen. Judar dömda för ritualmord av Biskoplig Domstol. Omtalat av Roth.

 

1753. Zjytomyr, Polen. I detta fall var en tre år gammal pojke mördad; Judar prövades av Biskoplig Domstol i Kiev och dömdes till döden. En målning antagen att högtidlighålla detta mord är än idag besökt av pilgrimer till Kartusian Munkklostret i Kalwarya nära Krakow. Källa: Juden Cecil Roth, i Ritual Murder Libel and the Jew, sid. 25.

 

Givetvis förnekar juden Roth att de omtalade fallen var ritualmord.

 

KAPITEL X

 

VÄLDOKUMENTERADE FALL UNDER 1800-TALET

 

BLAND dessa är de berömda fallen i Damaskus, 1840; Tisza Eszlar, 1882; och Polna, 1899. Under detta århundrade hade den Judiska Penga Makten tagit kontroll över finanserna i många europeiska länder, och läsaren kommer att se själv hur det var utövat på Regenter, Regeringar, Domstolar och "allmän opinion" när än Blodanklagelsen var framförd mot judarna.

 

1823. Velisch, Ryssland. På Påsksöndagen, försvann en två och ett halvt år gammal pojke. Hans kropp upphittades i en sumpmark en vecka senare; det var sticksår över hela kroppen och huden var flådd. Där var sår från omskärelse; fötterna var blodiga och ett bandage hade knutits runt benen. Kroppen hade blivit avklädd, tvättad, och påklädd igen. Inget blod hittades intill kroppen, vilken var tömd på blod. Doktorer svor under ed att barnet hade blivit torterat till döds. Några år senare arresterades fem judar tillsammans med tre ryska kvinnor som hade blivit judinnor; dessa tre kvinnor erkände att de hade, en vecka före Judiska Påskhögtiden 1823, druckits fulla av en judinna som höll ett värdshus och att den senare hade mutat en av dem att anskaffa en pojke. En av dessa konverterade judinnor beskrev hur pojken med våld hade blivit omskuren av judarna och rullad omkring i en cylinder tills hans hud var helt skrapad. Pojken hade blivit tagen till skolan där ett antal av judar var församlade, lagd i ett avlångt fyrkantigt träkärl, och alla deltagande hade gjort stick med en spik i hans sida och tinningar. Då pojken dog under denna tortyr, togs hans kropp till en skog av två av de konverterade judinnorna; och den tredje kvinnan tog en flaska med blod från pojken till den judiske värdshusvärden tidigare nämnd. Nästa dag tog rabbinens fru de tre kvinnorna igen till skolan där judarna var samlade; flaskor var fyllda från kärlet genom en tratt, och rabbinen doppade en spik i blodet och droppade lite på ett antal tygbitar, av vilka en bit var given till varje deltagande person. Fallet gick till Imperiska Rådet i St. Petersburg, alla de undre domstolarna som hade hanterat fallet hade funnit judarna skyldiga. Imperiska Rådet återkallade domen och, den 18:e januari, 1835, skickades de tre ryska judiska konverterade kvinnorna till Sibirien medan alla judarna var frikända för brottet! Källor: Dokumenterat i Jewish Encyclopædia, 1903, Vol. III, sid. 267; beskrivet i Der Stürmer, maj, 1934.

 

1831. St. Petersburg. Dottern till en icke-bemyndigad ämbetsman var offret i detta fall. Det var fem domare, av vilka fyra erkände den rituella karaktären av mordet. De judiska mördarna transporterades till Sibirien. Monniot säger att omständigheterna i detta fall inte är att bestrida.

 

1840. Rhodos. På aftonen av Purim var en liten grekisk pojke försvunnen; han hade blivit sedd gå in i ett hus i de judiska kvarteren; efter detta sågs han aldrig mer igen. Det är intressant att notera att tiden för denna företeelse var densamma som i det berömda Damaskusfallet, vilket kommer att ses. Yusuf Pasha, Guvernör på ön, tog vittnesmål av vittnena och skickade till Konstantinopel för instruktioner om vad att göra näst. Under tiden, "under utredning av det grekiska prästerskapet och de europeiska konsulerna" (medger Jewish Encyclopædia, 1905, Vol. X, sid. 401) var det judiska kvarteret blockerat och de ledande judarna arresterade. Den österrikiske Konsuln, hursomhelst, stödde judarna, Österrike var i behov av lån från Rothschilds. Men "i skuld till bemödandena av Greve Camondo, Cremieux och Montefiore" (för att igen citera från Jewish Encyclopædia) "var ett påbud förvärvat från Sultanen som deklarerade alla anklagelser av ritualmord av noll och intet värde." Judarna släpptes fria! Nu var Camondo, Cremieux och Montefiore alla rika judar. Cremieux och Montefiore figurerar i Damaskusfallet, vilket kommer ses. Greve Camondo "utövade ett så stort inflytande över sultanerna Abd-al-Majid och Abd-al-Aziz och över de Ottomanska Stor Vesirerna och ministrarna att hans namn blev allbekant. Han var bankir åt den Ottomanska Regeringen...." (Allt detta är från Jewish Encyclopedia, 1903, Vol. III, sid. 521) Det kan inte finnas skuggan av tvivel att domstolsförhandlingarna i detta fall var stoppade av förmågan av den Judiska Penga Makten, trots alla bemödanden av "det grekiska prästerskapet och de europeiska konsulerna." Källor: M. P.-N. Hamont i Egypten under Mehemet Ali, och Jewish Encyclopædia som citerat.

 

1840. Damaskusfallet. 

 

Detta fall, nu nästan helt bortglömt av Demokratin, skakade Europa under en ansenlig tid beroende på den agitation medförd av den Judiska Penga Makten som inte lämnade någon sten ovänd för att ge en felaktig bild av och svartmåla individerna ansvariga för att ha fört judarna till rättvisa.

 

Achille Laurent, en medlem av Société Orientale, förde samman delarna av rättegången mot brottslingarna som rapporterats i Arabiska tidningar under den tiden, och han publicerade hela faktan av fallet i Relation historique des Affaires de Syrie, 1840-1842 (Historisk Redogörelse av Syriska Affärer, 1840-1842), vilken var producerad i Frankrike som en Yellow Book i två volymer, 1846.

 

Den judiska Purimfestivalen inföll den 15:e februari, 1840. Fader Thomas, en katolsk munk, försvann i Damaskus den 5:e februari. Hans tjänare gick för att leta efter honom och försvann han också.

 

Den franska Konsuln, Comte Ratti-Menton, började göra efterforskningar, och fick Sharif Pasha att utreda. Efter ett tag arresterades sju judar. De erkände, vissa efter att ha mottagit bestraffning genom bastinadon, att ha mördat Fader Thomas för hans blods skull. Fyra av dem var lovade nåd om de talade sanning; dessa var Mousa Abou-el-Afieh, som blev en muhammedan, förklarandes att det var nödvändigt före han kunde erkänna om brotten av andra judar; Aslan Farkhi; Suliman, en barberare; och Mourad el Fathal. De erkände mycket utförligt. Sexton judar var funna att ha varit inblandade, och alla arresterades.

 

Ett flertal av judarna, inkluderat Mourad el Fathal, Mousa Abou-el-Afieh, Isaac Arari och Aaron Arari, beskrev hur blodet var erfordrat och samlat från den skurna strupen av offret för att skickas till en rabbin för användning i tillagandet av det ceremoniella brödet (pains azymes).

 

Storrabbinen var förd framför Undersökningsdomstolen; hans namn var Yakoub el Entabi. Han var påkallad att lyssna noggrant till förhöret av Mousa Abou-el-Afieh, och på svaren av den juden, och att bekräfta eller förneka varje påstående gjort av Mousa. På detta vis, medgav rabbinen att blod var fordrat för det ceremoniella brödet. Han erkände också att ha mottagit Fader Thomas blod.

 

Enligt den turkiska sedvänjan var bastinadon fritt använd för att få judarna att tala. Den Judiska Penga Makten har försökt att få världen att tro att det bara var tortyren som framtvingade bekännelser från oskyldiga män.

 

Olyckligtvis för den Judiska Penga Makten, var en av frågorna ställda om platsen där kvarlevorna av Fader Thomas hade blivit gjorda av med; och kvarlevorna var funna där fångarna sade att de var –– de var i ett överhöljt rör. Dessa kvarlevor var identifierade av europeiska doktorer varandes de av Fader Thomas.

 

Vidare, skurkarna erkände att ha behandlat Fader Thomas tjänare på samma vis, i.e., skärningen av hans hals, samlandet av hans blod, och avyttrandet av kvarlevorna, denna gång i en toalett.

 

Ingen myckenhet av bastinado eller tortyr kan avtvinga från en oskyldig man information om var vistelseorten av kvarlevorna av ett mordoffer är.

 

Vi besparar läsaren de frånstötande detaljerna av brottet enligt erkännandena och medgivandena av de fördärvade judiska mördarna; långa utdrag från rättegångens domstolsförhandlingar kan erhållas i följande franska bok: Le Crime Rituel chez les Juifs, av A. Monniot, förord av den hyllade Edouard Drumont, 1914, från P. Tequi, 82 Rue Bonaparte, Paris, pris 10 francs. Denna bok visar att erkännandena gjorda av brottslingarna överensstämde i varje detalj, och att frågorna de hade att besvara inte var "ledande frågor".

 

Fjorton judar befanns skyldiga, och tio dömdes till döden, två hade dött.

 

Vårt mål är inte att förskräcka; det är att visa på metoderna av judiskt intrigerande och korruption vilka var brukade för att dölja skulden av brottslingarna i fruktan för den naturliga reaktionen av icke-juden till realiteterna om de kom till allmänhetens vetskap.